Only Constant is change

en liten reflection över mig själv, med risk för att vara självutlämnande.
Hur kommer det sig att man nästan alltid efter ett kraschat förhållande känner(vi kan kalla det att man blivit dumpad) gud hon hade allt jag ville att en tjej skulle ha, jag skulle göra vadsomhelst för henne. Är det pågrund av att man verkligen känner så? eller är det för att man känner sig ensam, kanske lite bitter över att blivit just dumpad, mera som att -vem fan tror hon att jag är? jag är fan ett kap! är det någon som ska dumpas så är det fan du... Eller är det så att det är väldigt lätt att sitta och säga efteråt att jag vill ha familj,barn en stuga på landet bla bla bla. För att man innerst inne vet att hon aldrig kommer att syna mig, tex det är väldigt lätt att vara kaxig som fan på en hockey/fotbolls plan, man har en massa skydd, ett gäng lagkamrater som står upp för en och ett koppel dommare som ser till att det aldrig blir farligt, jag skulle tex aldrig ställa mig och tjafsa med 4st testosteronstinna män efter krogen på samma sätt som jag gjorde när jag spelade hockey, för då skulle jag med största sannorlikhet bli rejält uppbultad. Det svåra med det här resonemanget är ju naturligtvis att veta vad man känner. Nåväl jag är less på att bara ge o ge utan att få något tillbaka. Summa kardemumma, jag kommer med största säkerhet aldrig att förstå mig på er, eller så är jag bara för feg/bekväm för att göra det.

Jag har hört talas om dubbelglädje(delad glädje) men trippelglädje? är det något som har med sex att göra?

Nåväl, det blir te att stryka gabardinbyxorna och putsa dansmackorna, för jag känner att någonstans i denna stan finns det en tango som väntar på mig1

*SMACK*